LÖÖÖÖÖV! <3

Jag har så jävla tråkigt så jag skriver ett inlägg till, jag saknar min C, otroligt mycket. Jag tror jag är kär för första gången i mitt liv, jag kan inte sluta tänka på honom, saknar honom så fort jag lämnar honom, och han är bara så otroligt söt hela tiden. och han är min, min C, min,min,min!

Jag ska berätta den lilla hiostorian.
Det började med att jag gick till ett jävla ungdomscafé, helt enkelt för att jag inte gjorde ett piss om dagarna, utan allt bara flöt förbi, och det slutade med att en av mina "vänner" drog dit mig. Jag träffade massor av folk, mer eller mindre nämnvärda.
Där fanns C, jag dissade tydligen honom då, inte så konstigt då jag hela tiden hade piss ont i magen och hatade allt och alla. Och jag var jävligt metal också, yeah, jag var fett true, ingen annan va lika cool som mig. Så jag dissade hela omvärlden, jag är führer alla ser upp till mig, typ.

Iaf senare gav jag uppmärksamhet till C, eftersom en kompis till mig var kompis till honom. Men dessvärre hade ju denna otroligt snygga C (som jag uppmärksammade då va otroligt snygg) såklart en flickvän. och ja, det störde mig brutalt såklart. Jag gav upp hoppet efter ett tag eftersom den där kossan va där hela tiden, de va ju fan fastklistrade vid varandra. så well helt plötsligt umgicks ju båda två med mig, jag störde mig mest på henne, hon va ju bi och allmänt läskig, föreslog 3kant och jag vettfan vad.
Jag tyckte det hela va patetiskt och drog mig tilbaka, raggade på lite allt möjligt mer eller mindre nämnvärt på helgon.

Min första riktiga pojkvän, de andra var mest strul, var otrogen mot mig, så well jag dissade ju honom och träffade J, som va total förälskad i mig, han blev min pojkvän och sen dess bästa vän. Jag hade egentligen inga känslor för honom alls, jag älskade honom som vän. Ja och bla pga det så hände det många trissta grejer. Men jag är fortfarande kompis med J, han är bland det mest älskvärda som finns, även om såklart även han har nackdelar.
Sen visade det sig att C hade blivit jävlans seriös med kossan och skaffat barn osv, fedt illa tyckte jag. Lite tidigt men sånt. Så jag sade upp bekantskapen med dem, kändes bara jobbigt. Jag är inte så förtjust i barn, rättare sagt jag hatar dem, gnälliga, skrikiga, illaluktande, dreglande och dumma. Jag ska aldrig ha barn, jag är tokseriös.
Men somsagt när det tog slut mellan mig och J, så var jag ju ute och strulade runt ganska mycke tills helt plötsligt C hör av sig lite oväntat på msn och sådär och är SINGEL! lyckan är obeskrivlig, jag stöter på honom järnet! sen åker jag hem till honom en dag och kollar på film och, nja vi hånglar järnet. Det sa bara klick sen va ju jag tok kär i honom, jag ville inte riktigt erkänna det med tanke på att det kändes fortfarande som att han va kossans. Men well sen blev jag ju lite mallig över att han va intresserad av mig så jag körde på och det ena ledde till det andra sen blev vi tillsammans. Och jag är jävligt lycklig. Iof har vi bara varit tillsammans i ca 2 månader men det känns ändå så jävla rätt och jag har inte tröttnat som jag brukar göra. Jag bara saknar honom och saknar honom. Älskvärd person, så jävla underbar. Kan inte sluta tänka på honom.
Häromdan gick han hem till mig vilket är över 1 mil, kl 2 på natten.
Så jag tror och iaf hoppas att han verkligen älskar mig också. Det va iaf en otroligt charmig och älskvärd sak av honom att göra.

Sen har vi ju även, de få vännerna jag har också som jag älskar. Bla min Kusin. <3>